merkuriusupplevelsen

Break the law and you pay the time.
I fell in love and I was sentenced for life.
My heart's in a sealed up box,
and it's far far away.
I suppose I don't need it,
what am I supposed to use it for?
It's been used to tears, it is bound elsewhere.
The point of a heart is to share it,
but how can I share what I do not own?

Ilskan som uppstår när man faktiskt skrivit en bra dikt och så krånglar routern så att när man försöker lägga ut det hela så försvinner det.
Orkar inte med sånt här just nu!

En liten del,
som jag tar med mig,
har jag vårdat så ömt.
Det är ett litet frö
som jag planterat.
Den föll till mitt hjärtas jord,
en dag då solen sken på.
Den växte för varje sekund,
och nu är den en vacker ros.
Den har näring från min kärlek,
men rosen har förnekat mig.
Den virar sig runt mitt hjärta,
med taggar som sakta dödar mig.
Men jag vårdar den ännu ömt,
för den ros jag en gång inte hade,
var ett frö som jag fann
en dag för länge sedan
då solen brann....

Let us talk,
we got a lot of things to say.
I guess we're not,
communicating in the right way.

There were some,
who tried to solve the problems of the world.
The solution was for all to see,
but silence lead to tragedy.

Du...det var bara du.
Det var ingen annan som visste hur.
Du...det var bara du.
Den enda som kunde se mig nu.
Du...det var bara du.
Ingen annan fann en plats hos mig.
Som du....bara du.
Vi skrattar med varandra, när ingen annan ser på.
Allting vi säger och gör, är bättre än någon kan förstå.
Du har en vän i mig. Och jag har en vän i dig.
Men kärleken tog oss till varandra.
Jag tycker vi borde vara här, för att stanna...

Idag har det varit bråk mellan två kvinnor om mig. De satt där, vänliga mot varandra, men plötsligt som genom ett trollslag så slängde dom sig över att vara den som först fick kommentera om mig på Facebook.
Ja ok. Det kanske inte var direkt MIG de bråkade över, men de ville båda vara den som skrev min kommentar på facebook. Jag vet inte om den egentligen direkt var så särskilt bra. Jag sade bara: "Livet är som en std(sexually transmitted diseases)"
Men den funkade på dom tjejerna. Det får mig att tänka på Aron Flams stand up; "Tjejer brukar tända på farliga killar. Så jag brukar säga att jag har AIDS."

Iallafall. Sitter och skojar om andra kulturers religioner på dagarna. Passar mig ganska bra.
Borde få besked på tentan snart. Tror verkligen inte på att jag klarat den. Frågan är om jag klarat någon av delarna så jag slipper göra hela på omtentan.

Idag var det roliga barn i simhallen igen. Särskilt den lille killen på simskolan som utbrister till simläraren: "Kan du sluta vara så jävla positiv hela tiden? Du förstör hela grejen med att komma hit och bli nedputtad i vatten när man inte kan simma!"
Jag får faktiskt säga att jag tycker det är otroligt otrevligt av en unge i den åldern att säga något sådant och han kan behöva lära sig lite vett och etikett. Men det var ändå jävligt roligt.

We are all children of our time.
I might feel sometimes like I'm 59,
but in my heart I know I'm still a child.

We were free and we were young,
and we believed in the love that was sung.
I guess I'm still the blue-eyed one.

For I believe.
I can make love real.
I believe....

Om allt folk i världen ställde sig och höll varandra i händerna i en minut, för att dela kärlek, jämlikhet och vänskap. Om alla bara gjorde det, som en lång kedja över jordklotet...
Då skulle JAG vara där, och tömma folks fickor. Var skulle du vara?

Det är en lång väg till någonting,
för man måste ta vägen från någonting.
Och ingenting kan ledas ur någonting,
som ännu inte varit någonstans.
Någon kan lära sig någonting,
för ingenting är också någonting.
Men ingenting ger ingenting,
om man inte söker någonting.

Don't let the day be about what you have or haven't done.
Let it be of what you wanted from it.
Go to sleep, dream of your day.
A day in a perfect way.

Tystnaden ligger som ett täcke ibland.
Den är där, men den får inte störas.
Vintern har vilat men nu kommit iland,
för att stilla den vassa tidens tand.

Den biter i kinden med hjälp utav vind.
En vind som har brutit vår tystnad.
Snön ligger täckande över gård och grind,
men den hindrar inte nån att bli påmind.

Vargen tar stegen på isen inatt,
den har sökt sig en plats för att sova.
En uggla som gäckar med sitt kusliga skratt,
har brutit tystnaden som redan falnat.

Jag ska försöka förklara hur det känns.
Det är nästan som en rysande känsla längs med ryggraden.
Den startar i mitt hjärta och går upp till mitt huvud för att sedan söka sig ner genom hela kroppen.
Jag känner hur jag nästan flyter på ett rosa moln, allt är behagligt och på något sätt så känns alla bekymmer väldigt långt borta.
Tiden fryser nästan, det är så mycket som händer på bara några sekunder.
Jag börjar direkt fundera över vad jag borde säga. Ska jag göra som nu? Slänga ut känslorna för alla att se?
Eller kanske är det bästa att låtsas som ingenting?
Du tar kanske illa vid dig av att höra hur jag känner. Eller hoppas du att jag just ska säga just det jag känner?
Jag kanske inte borde tala, utan agera istället. Luta mig fram och lätt lägga mina läppar mot din nacke för att sen stanna till och bara känna dig nära. Eller kanske borde jag slå armarna om dig och kyssa dig passionerat?
Men är det rätt att göra så? Om det inte är det du vill, blir inte då allting helt fel efter det?
Jag kanske varken borde tala eller agera? Jag kanske borde låta den där rysande känslan av välbehag tryckas undan och sedan dag för dag försvinna mer och mer tills den inte är mer än en knappt märkbar men irriterande känsla i bakhuvudet?
Under de få sekunderna tänker jag också vad du tänker. Sitter du och hoppas precis som jag? Är du helt ointresserad? Eller du kanske redan har en egen plan? Kanske sitter du själv där och vet inte om du ska slå armarna om min hals eller om du sorgset ska bryta ner det du känner till en mikroskopisk, bortglömd tanke.
Jag vet inte om min förklaring är lätt att förstå. Jag tror någonstans inuti mig att alla får den här känslan. Vissa ögonblick. Med vissa personer.
För mig är det med dig, och alltid när du ler. Detta händer i mig när du ler.

Lite osammanhängande text kanske med konstiga stycken. Men det känns så här ibland. Allting känns rätt och man står så högt i kurs men det räcker inte för på något sätt så står man för högt.
Det måste väl ändå vara det mest frustrerande? Att vara SÅ bra. Vara SÅ gillad, att det blir FÖR mycket?
Man kanske skulle sluta vara trevlig? Seriös tanke som slagit mig....sorgligt men sant.


I stand on a mountain top
and I can see quite a lot
from here.
But still I don't really see,
what you really think of me,
my dear.

You say you like me.
Well...I like you to.
But you say you don't
want to start something new.
You keep saying I'm too good for you.
I'm getting tired of being too good of a friend.
It always stands in my way, in the end.

Good guys never get the girl.
We're too good friends too ever be heard....

Jag bytte till min äldre telefon igår för min nuvarande har börjat krångla lite. Där hittade jag en massa gamla sms som var lite roliga att hitta.
Dock bläddrade jag förbi ett gäng sms som var lite förvånande att hitta. Jag minns tydligt hur hemskt det var att få dom smsen, och hur ont det gjorde just då. Men nu kändes det inte, det måste innebära att man kommit över det ganska ordentligt.
Mitt ex råkade skicka ett sms fel. Alltså ett sms som inte skulle till mig. Men via det smset fick jag mer eller mindre veta att jag skulle bli dumpad senare på kvällen. Det var otroligt jobbigt, speciellt att svara på smset och berätta att hon skickat fel.
Vill lägga till att jag inte är arg på mitt ex eller något sånt. Är som sagt förbi det där, men man minns ju hur jobbigt det var just då.

Idag har vi diskuterat lite olika gudar inom Hinduismen. Eller rättare sagt en gud i olika former....eller...ingen gud, det är bara en princip. Men den är olika gudar...eller gudinnor...fast det är inte----...ja ni fattar och känner säkert igen er :P
Återigen blir jag dumförklarad bara för att jag gör påpekanden och uppmärksammar saker ingen annan uppfattar men det går inte förklara. Man måste vara van vid min hjärna för att fatta.

Meningen med livet är viktigt inom religioner.
Kan meningen vara kärlek?

Vem är du?
Du tog mig över hav.
Inget land jag vetat av,
förut.
Vem är du?
Du tog min hand,
du gav mig svaren.
På frågan som jag bär.
Är det du? Är du orsaken att jag finns här?
Är det vi?
Har jag skapats här för dig?
Är du gjord att älska mig?
Svara du.