merkuriusupplevelsen

Kommer någon höra vår historia?
Kommer folket veta vår smärta?
Kärleken vi bar i våra hjärtan.
Kommer de minnas din gloria?

Eller kommer vi sakta försvinna ur tiden,
likt sommarregnet avdunstar mot het asfalt under bilen?
Brann vi för starkt? Var det för kort?
Har vi slösat vårt bränsle? Har vi brunnit bort?

"Jag vill inte bli påmind om dig,
det skär djupa sår i mig.
Jag släpper en tår över dig,
när något påminner mig.
Jag vill minnas dig,
det väcker en eld i mig.
Jag visar ett leende bara för dig,
när du finns i minnet hos mig."- Marcus Mattsson

Denna texten kom till mig när jag gick i solen idag, och tänkte på att någon sagt "jag blir bländad av två solar" till mig. Den ena var en gasjätte långt långt härifrån, och den andra...ja den var jag...en kort kort stund... att bli påmind fick mig att sakna, det smärtade. Att minnas fick mig att le...en kort kort stund...

Logic dictates I should stop trying for a flush of hearts,
when the cards I've been dealt have been dark from the start.
But I can't use my brain.
in this game,
I seem to be unable to ignore my heart.

Irish green and sadly blue,
the week of hell has gone through.
To fall asleep has never felt as right,
as that one time, that splendid night.
Got this urge to surpress,
nothing to do. It's all a mess.
To share ones pot of gold is hard,
but nothing worse than to see it all.
Please I don't want to make that choice,
it's all too painful to appose.

Sitter och känner hur mitt hjärta pumpar i en otrolig fart. Jag vet inte om jag tappat kontrollen eller om jag frivilligt låtit den försvinna.
Jag är utan tvekan fångad, fängslad och bunden. Men jag är otroligt lycklig för stunden.
Jag vet inte vilken känsla som är starkast just nu. Är det saknaden av dig? Eller är det värmen som är du?
Är det rädslan för att förlora det jag vill ha? Är det glädjen över att du ännu finns kvar?
Jag har inte längre kontroll, jag brukar inte vara den som står på noll.
Men just nu är det bara en sak jag vill, att få träffa dig åtminstonde en gång till.
Att se dig le är lycka bortom allt. När du inte är nära känns allt så kallt. Vill krama dig tusenfalt.
Att se dig sova är silver, att höra dig tala är guld. Men att vara dig nära sätter mig för alltid i skuld.

Du säger: Nej, förlåt mig!
Jag säger: Du! Sluta nu!
Det rätta är inte alltid det lätta!
Men du har gjort ett val, varför då känna kval?
Det är ingen plåga, att du fått mig att våga.
Det är jävligt trist, att man något vackert mist.
Men jag har ett vackert minne, i mitt sinne.
Tiden läker alla sår, det är dags att starta på nytt nu i vår.
Tack för att du tog min hand. Lett mig bort från klippans rand.
Du säger förlåt, jag säger tack. Även om jag drömmer att du aldrig stack.

Standing at the crossroads. Looking down the path I've come from.
I won't regret leaving it behind. This time I've made up my mind.
The paths in front of me leads to different places and by different means.
The guide that led me to this point has vanished during the night.
One path is looking clear and focused. The other is a blur.
One might lead to something great. The other one is mysterious.
I can barely wait. I'm feeling all to curious.
Going left might get me what I seek. But the one on the right has a steady trail.
The choice is all mine to take. But should I decide in only my own sake?
I've grown, trying to become something more than before.
But now I am confused. I'm not sure.
Before I was innocent and pure. I thought change was gonna be a cure.
Why have I left myself behind? And why did I bring myself along?
It's a paradox in itself, I cannot fathom.
I feel joyous I've got this far. In my steps I've crushed a star.
Growing hurts others. Change is strange.
The best would be to walk back the road. Find my youth.
To be a child again. Would make everything so plain.