En liten förklaring på vad som kan röra sig i hjärnan på 2 sekunder....
Jag ska försöka förklara hur det känns.
Det är nästan som en rysande känsla längs med ryggraden.
Den startar i mitt hjärta och går upp till mitt huvud för att sedan söka sig ner genom hela kroppen.
Jag känner hur jag nästan flyter på ett rosa moln, allt är behagligt och på något sätt så känns alla bekymmer väldigt långt borta.
Tiden fryser nästan, det är så mycket som händer på bara några sekunder.
Jag börjar direkt fundera över vad jag borde säga. Ska jag göra som nu? Slänga ut känslorna för alla att se?
Eller kanske är det bästa att låtsas som ingenting?
Du tar kanske illa vid dig av att höra hur jag känner. Eller hoppas du att jag just ska säga just det jag känner?
Jag kanske inte borde tala, utan agera istället. Luta mig fram och lätt lägga mina läppar mot din nacke för att sen stanna till och bara känna dig nära. Eller kanske borde jag slå armarna om dig och kyssa dig passionerat?
Men är det rätt att göra så? Om det inte är det du vill, blir inte då allting helt fel efter det?
Jag kanske varken borde tala eller agera? Jag kanske borde låta den där rysande känslan av välbehag tryckas undan och sedan dag för dag försvinna mer och mer tills den inte är mer än en knappt märkbar men irriterande känsla i bakhuvudet?
Under de få sekunderna tänker jag också vad du tänker. Sitter du och hoppas precis som jag? Är du helt ointresserad? Eller du kanske redan har en egen plan? Kanske sitter du själv där och vet inte om du ska slå armarna om min hals eller om du sorgset ska bryta ner det du känner till en mikroskopisk, bortglömd tanke.
Jag vet inte om min förklaring är lätt att förstå. Jag tror någonstans inuti mig att alla får den här känslan. Vissa ögonblick. Med vissa personer.
För mig är det med dig, och alltid när du ler. Detta händer i mig när du ler.
