merkuriusupplevelsen

Jag vill kunna le som dom ler på film.
Bekymmerslöst och utan gränser som man vill.
Jag vill ha penslar och tavlor som en riktig konstnär,
så jag kan måla och rita minnen av allt jag har kär.
Sånger som skrivits och bär känslor som ackompanjemang.
Det är så vackert. Så vackert som människor kan.

De tårar jag fäller liknar de som faller på film,
men dessa är verkliga och faller som dom själva vill.
Jag har ingen konstnärskänsla för att vara kär och vårda minnen,
allt jag någonsin älskat har jag förstört så det försvinner.
Musik som skär upp känslor och förtäljer om smärtan.
Det är så vackert, så vackert. Som bara hjärtan kan.