merkuriusupplevelsen

"Barn är ett folk, och dom bor i ett främmande land.
Detta land där ett regn och en pöl.
Över den pölen går pojkarnas båtar ibland,
och dom glider så fint utan köl."

Jag är ett barn av det gåtfulla folket. Precis som alla andra. Jag vill kunna springa ut i mina gummistövlar och sätta mig vid den stora vattenpölen vid vägen utanför huset. Plaska runt i den en stund och sen hitta ett löv från björkträdet bredvid att lägga på ytan som jag sedan kan betrakta medans det flyter runt som en liten båt.
Men nu är jag äldre och måste betala räkningar och skaffa jobb och gudarna vet vad.
Det var skönt ett tag, för då kändes det som att jag var tillbaka där vid vattenpölen. Inga bekymmer och jag visste precis vad jag ville. Det var inte en vattenpöl egentligen, och det var inte ett löv som jag tittade på. Men jag visste vad jag ville, och jag var villig att göra vad som helst för att bara få fortsätta med det.
Men jag gissar att det helt enkelt är så att man inte ska vara vid den där fridfulla vattenpölen resten av livet. Det var antagligen en otrolig tur att jag fick komma tillbaka till den en liten stund. Men jag saknar den.