merkuriusupplevelsen

Jag har blivit frågad en gång av en gammal kompis hur jag får tiden att gå när jag slänger ur mig såna där deppiga texter och kommentarer ibland. När jag helt enkelt gräver ner mig själv i allt som känns jobbigt och verkligen vill skrika ut min desperation över att inte ha kontrollen över mina situationer.
Jag hade inget bra svar. Jag svarade bara "Det gör jag inte. Jag får inte tiden att gå."
I min egen erfarenhet är det inte mycket som fått mig att snabba på tiden. Jag har aldrig på egen hand sett ljuset i mörkret. Däremot gäller det att se slutet på mörkret.
Är detta någon tröst till någon? Jag hoppas det...jag klarar dagarna på detta sättet.