merkuriusupplevelsen

Hallänningarna är som vi vet ett lite udda folk, med sina traditioner och annat. Men vi har redan konstaterat att dom är fredliga och vänliga varelser, dock lite förvirrade. De är lite som små barn faktiskt, och på mer sätt än bara så. Till exempel deras humor.
En hallänning kan man få att skratta på många sätt, dom är lättroade. Inte minst går detta att se på att en av deras största komiker är Peter Wahlbeck. Men det jag vill ta upp nu är när jag själv roade en hallänning häromdagen.
Jag stod och höll sagda hallännings mössa och halsduk medans denne tog på sig ytterkläder. Uttråkad som jag är så börjar jag härma hallänningen med hjälp av halsduk och mössa i mina händer. Dvs lite som handdockor.
Hallänningen brister ut i skratt. Jag låter mössan skratta med i gott mod medans halsduken skuttar nöjt.
Hallänningen säger till mig att sluta, varvid jag låter mössan skaka på "huvudet" medans halsduken gör irriterade grymtningar.
Hallänningen fortsätter nu att skratta mer febrilt och försöker dölja sitt ansikte. Varpå halsduken agerar täcke åt mössan som nu knappt kan hålla sig överhuvudtaget.
Hallänningen är nu på bristningsgränsen och börjar skratta så att den får ont i magen. Den stackars halsduken slår nästan knut på sig själv och skakar ofrivilligt av skratt med små tjut av glädje samtidigt som mössan nu helt är uppe och svävar i det blå.
Ja hallänningar är lättroade, precis som små barn. Men vad gör det egentligen? Jag ser inte ner på hallänningen, eller tycker synd om den. Nej tvärtom så ser jag upp till hallänningen. Om vi andra bara också kunde släppa oss själva sådär och skratta åt löv som blåser förbi på marken eller fnissa glatt när vi räknar skalbaggar på marken så skulle världen nog vara lite gladare.
Nej låt inte intellektet stoppa skratten! Gör som hallänningen!